De raderna gav jag bort en gång i tiden, nu tar jag tillbaka dom, och använder dom själv. Dags att ta tag i saker nu va? Dags att göra det jag vill göra! Dags att visa vad jag går för!

Jag känner mig trött på min ständiga identitetskris, min existensiella kris, mitt suktande efter lite konserverad tillhörighet (syrrans awesome uttryck). Kanske man stänger sig själv för renovering ett tag?

 

Jag har aldrig vart rädd för att "göra slut" med vänner, men som en klok vän en gång sa till mig: Allt är förlåtligt om man är villig att kämpa för det, och det stämmer, men finns inte det inget intresse i att göra det? ja,. Beat it!

 

Jag sminkar mig, kan förmodligen mer om hudvård än min sambo och under motorhuven på en bil ser jag inget annat än en mängd oförståelig latin, jag är kung på att laga mat och det är jag som vattnar blommorna hemma. Jag grinar gärna till en chick flick, och pratar hellre om känslor än skotermodeller. But that's just me. Det gör mig varken homosexuell eller mindre manlig. jag har bara mina egenheter,  och jag har accepterat läget.

 

Samtidigt som jag har min feminina sida, så kan jag känna mig som en man också. Tar hand om min familj, mina nära och kära, och jag bangar inte så fort saker blir svårt.  Jag kan erkänna mina misstag, är inte rädd för att säga förlåt, och försöker vara så ödmjuk jag bara kan. Och framförallt visa respekt till folk i min omgivning, oavsett kön, hudfärg eller ursprung.

 

"Then make me a bird, I'll fly with you
Don't care where, just want to see and spit the truth"

 

Jag har en makalös förmåga att relatera musik till bokstavligen allt i mitt liv. Fungerar som en sorts verklighetsflykt, som ett fotoalbum, minnen, platser, händelser. Skulle inte byta bort det för något i världen. Jag har även en otroligt stark magkänsla för saker och ting (Som jag förvisso aldrig litar på) 

 

Återstår att se antar jag? Dags för några krafttag för mig själv nu! Det förtjänar jag!
Gnatt folks :)